Novell: Lättnaden

I samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom.

Vissa saker byggs upp en liten bit i taget, andra kommer som en överraskning. För henne var det lite av varje. Det verkade så i alla fall. Som att det var allt, men ändå ingenting, på en och samma gång. När det började var hon inte förberedd. Hon var ju precis som alla andra. Bara en i mängden som levde sitt liv så gott hon orkade och delade de delar hon vågade på nätet. Som alla andra. Hon hade en blogg och Facebook. Mail och ett konto på Daywievs hon använt en eller två gånger. Inte mer. Att lägga in bilderna på datorn var jobb nog. Att ladda upp dem på en site blev för mycket. Man måste ju vara försiktig då. Lägger man upp dåliga bilder kan man få elaka kommentarer. På internet får man ju faktiskt skylla sig själv om man får sådana. Då har man gjort fel. Brutit de oskrivna reglerna. Varit dålig, kanske avvikande. Då får man skylla sig själv. Eller så får man acceptera det. Det är ju bara internet. Det betyder ju ingenting oavsett hur mycket det svider i själen. Så säger de som postar de elaka kommentarerna i alla fall. Det har hon läst sig till. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Så hon lät bli. Höll sig noga inom ramarna så att ingen skulle få skäl att vara elak mot henne. Höll sig själv om ryggen eftersom hon var osäker på om någon annan skulle göra det. Man ser ju hur vänner vänder varandra ryggen hela tiden på offentliga forum. Och hon var ju som alla andra. Bara en i mängden.

Så kom den där dagen då hon råkade hamna lite utanför linjen. Det var inte något konstigt egentligen, bara en undran genom hennes blogg. Hon undrade varför vissa människor gör val som skiljer sig från hennes. Sådär som nyfikna människor gör ibland. Undrar och är nyfikna. Vill veta mer. Inte för att hon egentligen väntade sig några svar, med så få läsare var chansen att någon skulle reagera minimal, men just den här gången blev det inte som hon trott. Kommentarsfältet fylldes av anonyma skribenter. Påståenden om åsikter hon aldrig framfört. Åsikter om hennes personlighet och utseende. Hon skulle minsann ha klart för sig att hon var dum i huvudet. Att hon var ful. En vidrig människa. Äcklig. Några påstod att de kände henne och därför visste helt säkert vilken otroligt hemsk människa hon var. Ingen lämnade namn så hon kunde inte riktigt veta om det var sant. Om hennes vänner faktiskt tyckte att hon var så hemsk och elak. Dum och falsk. Kanske var hon det? Kanske hade hon alltid varit det bara att ingen vågat säga någonting förrän nu?

När hon sökte stöd kom det svar hon egentligen visste att hon skulle få. Man får ju skylla sig själv om man skriver saker på internet. Lite får man ju tåla liksom. Så hon svalde det där onda. Gjorde sitt bästa för att bemöta kritiken under inlägget sakligt och trevligt. Det var ju hennes egna fel. Det var hon som gick över den där osynliga gränsen. Målade utanför linjen på det stora papperet som är vårt sociala utrymme och träffade en punkt hon inte visste var öm. Så hon fick skylla sig själv. Hon pratade inte mer om det efter det.

Efter ett par dagar var hon så trött att hon inte längre orkade öppna sin mail eller blogg. Rädd för vad som skulle vänta henne där. Någon mer som så gärna ville missförstå och kränka henne. Någon som ville berätta att hon hade fel trots att hon aldrig påstått att hon hade rätt. Någon som ville dela med sig av hur äckligt ful hon var på bilden längst upp till höger på bloggen. Hon fick skylla sig själv, men hon orkade inte längre ta konsekvenserna trots att hon visste att hon borde. Förvirring hade blivit ilska hade blivit frustration hade blivit sorg. Hon kände tyngden av att bli hatad. Hatad för att hon var nyfiken.

Hon slutade göra sig i ordning på dagarna. Det fanns ingen poäng. Hon orkade inte längre gå utanför dörren annat än för att handla mat. Umgås med andra gjorde hon inte heller längre. Hennes vänner tyckte ju inte om henne. De anonyma skribenterna som envist påstod att de kände henne bekräftade det. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Efter ett par veckor bestämde hon sig för att ta tag i sig själv. Be om hjälp och göra något åt det här. Kanske skulle hon till och med radera det där inlägget? Samtidigt var hon rädd att framstå som feg om hon gjorde det. Man ska ju stå för det man tycker. Gör man inte det är man falsk. Om hon tog bort inlägget skulle hon vara falsk. Hon förstod det. Samtidigt ville hon bara att det skulle sluta. De arga kommentarerna som fyllde hennes inkorg. Kommentarerna som krävde svar och kallade henne feg för att hon inte längre försökte förklara sig.

När läkaren frågade henne varför hon mådde dåligt så skyllde hon på stress och ett nyligen avslutat förhållande. Påhitt. Hon ville inte berätta att hon egentligen bara hade sig själv att skylla. Hon ville inte att läkaren skulle veta hur dum hon var. Hur svag. Att hon inte tålde någonting. Pappren hon fått fylla i pekade tydligt på att hon var deprimerad. Inga fler frågor ställdes. Hon fick ett recept på antidepressiva tabletter och några ångestdämpande att ta vid behov. En varning om att hon kanske skulle må ännu sämre den första tiden på tabletterna. Sedan ingenting mer än ett handslag och ett vagt löfte om en tid längre fram för att se om tabletterna hjälpte något.

Så satt hon där, den där kvällen, och kände sig stark igen. Stark för första gången på länge. Det skulle bli bra igen. Hon var säker. Helt säker. Allting skulle lösa sig.

Självsäker satte hon sig vid datorn och öppnade mailen. Hon kände sig redo att möta det som stod där. Redo att möta alla dessa människor. Eller var det bara en enda som låtsades vara fler? Oavsett så kände hon orken. Det var nu hon skulle orka se att det som påstods inte var sant. Nu skulle hon kunna ta beslutet om hon skulle radera inlägget. Kanske ta bort bloggen helt. Byta mail. Börja om.

Och i samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom. Hon reste sig från skrivbordet och gick ut i köket. Fyllde ett glas vatten till bredden. Kallt vatten. Hon tog till och med fram isen ur frysen och knäckte ner två isbitar i glaset så det rann över. Resten av isen lämnade hon att smälta på diskbänken. Ur väskan hon lämnat på golvet i hallen drog hon upp paketet med tabletter hon hämtat ut tidigare under dagen. Det var fastkilat mellan mobiltelefonen och plånboken. Så satte hon sig vid datorn igen. Torkade av ytan framför tangentbordet med sidan av handen. Bort med det värsta dammet. En efter en klämde hon ut de små tabletterna på den tomma ytan. En karta. Två. En efter en tills det inte fanns några tabletter kvar i paketet. Hon skulle inte längre behöva skylla sig själv. Hon log igen.