torsdag 21 februari 2013

Slow motion

Ibland är jag bara klantig. Eller så har jag otur, det är väl egentligen mest en tolkningsfråga. Det är bara så att ibland så befinner jag mig på golvet utan att veta riktigt varför, ibland gör något ont (typ rumpan eller en tå) och då kopplar ju hjärnan att man lyckats snubbla, men fort går det.

Igår så gick det inte fort däremot. Inte som det brukar, men det tog ändå en stund innan jag förstod vad som verkligen hänt. Jag lyckades nämligen ramla i duschen. En ny upplevelse som jag inte tänker göra om ifall vi säger så. Jag skulle ta en dusch och samtidigt skölja ur mitt hår, passade på att färga utväxten nämligen, och sträckte mig för att sänka värmen på vattnet. Inte så avancerat. Jag har gjort det hur många gånger som helst. Vad som gick fel den här gången vet jag inte.

Hur som helst så inser jag plötsligt att jag faller ifrån kranen, att jag inte finner något att ta tag i och att min kropp glider längs med duschdraperiet och ut ur badkaret, ner på golvet. Hela tiden är jag sådär obehagligt medveten och klar i huvudet. Det känns som att jag faller i flera minuter även om jag förstår att det inte kan ha varit mer än max några sekunder. Väl på golvet, inklämd mellan badkar och handduksskåp, inser jag vad som precis hände. Jag har uppenbarligen slagit i foten för tårna bultar sådär som tår gör när de fått en smäll. Det distraherar. Så inser jag hur illa det kunde gått och börjar skratta där på golvet. Skratta och undra om jag borde gråta. Reser mig skakigt och går i duschen igen. Måste ju skölja ur hårfärgen oavsett.

Jag höll mig i i elementet på väggen hela duschen. Kroppen skakade liksom av chocken över vad som kunnat hända. Det gick ju ändå bra. Först när jag kommit ut ur duschen och satt mig i soffan vågade jag riktigt tänka på det. Hörnen och kanterna jag kunde slagit i. Vad det värsta, värsta som kunde hänt skulle vara. Vilken tur jag hade. Hur fånigt det var att bli rädd egentligen. Det gick ju så bra.

Idag är jag rätt öm. En del är definitivt av träningen jag gjorde igår, tänkte att det vore skönt att röra sig lite, och lite är väl av fallet. Inte för att jag slog mig, utan för att man spänner sig sådär konstigt när man gör en sån där grej. Och tårna då. De vet jag att jag inte gjorde illa under yogan liksom. Stången som håller duschdrapperiet är rätt hängig, men jag är glad att den höll för annars hade jag nog slagit mig på riktigt. Duktig drapperistång.

Tänk vad spännande det kan bli en helt vanlig dag!

2 kommentarer:

  1. Usch. :-( Jag var med om något liknande i onsdags. Eller, det finns i alla fall likheter.

    När jag ska gå från tunnelbanan till jobbet, måste jag gå nedför rätt många stentrappor. Eller, en stentrappa med en massa trappsteg. Nu när det har snöat, töat, fryst, snöat, töat och fryst är dessa trappsteg fulla med is. Så pass mycket is att det är svårt att få plats med sina fötter. I onsdags morse gick jag precis som vanligt nedför dessa trappor, men plötsligt halkade jag till och föll baklänges och hamnade på rygg i denna stentrappa. Trots att det måste ha gått väldigt fort, kändes det som att det tog evigheter och precis som du var jag läskigt medveten om alltihop under tiden jag föll. Tror även att jag slog i huvudet i trappan. Sedan reste jag mig fort som tusan och fortsatte gå som om inget hänt bara för att det kom folk bakom och jag skämdes över att ha ramlat. Nu är jag väldigt öm i kroppen och kan knappt röra vänster arm.

    Så jag kan relatera till ditt lilla äventyr. Och du, det är inte alls fånigt att bli rädd för det kunde ha gått illa för dig. Vilken tur att det slutade så bra som det gjorde. :-)

    SvaraRadera
  2. Från och med duschar du ALLTID med mig! <3 De här går inte..! <3

    Jag älskar dig, jätte skönt att de gick bra med tanke på att du var ensam och jag var 35 mil bort och dessutom 2 dagar från att komma hem...

    SvaraRadera