"Barn ska vara planerade, välkomna och älskade"

Titeln till just det här inlägget kommer inte direkt från mitt eget hjärta utan är någonting som min farmor uttryckte på julafton. Det var första gången hon träffade J-man så de vanliga frågorna och framtidsfunderingarna kom upp. Hur som helst är jag själv av åsikten att även oplanerade barn kan vara både välkomna och älskade. Bara för att tidpunkten inte blev som man hade tänkt sig behöver det inte vara något dåligt. Om det är det... Ja, då har vi ju valet att göra abort här i Sverige. Vilket jag anser är ett bättre val än att sätta ett oönskat, ovälkommet, oälskat barn till världen. Är man inte beredd att älska sitt barn och ändra hela sitt liv för det ska man helt enkelt inte ha barn. Det är min åsikt.

Flertalet av mina vänner har fått barn som inte varit planerade. Av olika anledningar så fann de sig i en situation de helt enkelt inte hade räknat med och fick sätta sig ner för att ta ett tufft beslut... Jag är säker på att ingen av dem ångrar de beslut de tagit. Det syns i deras ögon när de bara pratar om sina små. Även om barnen inte var planerade när de blev till så var de varmt välkomna och djupt älskade när de föddes. Vilket för mig är det viktigaste. Det är så jag vill ha det den dagen jag själv bestämmer mig för att skaffa barn. Tidpunkten måste inte vara planerad, men jag tänker inte föda ett barn som inte är välkommet och älskat. Jag tänker inte vara styrd av om jag gått ut skolan eller skaffat mig ett fast jobb bara för att andra anser att det ska vara så. Det är mitt val (och min partners med mig) att bestämma när rätt tid är för mig. Som det ser ut nu så kommer vi förmodligen vänta till just det händer, men om jag blir gravid innan för att p-staven fallerar så är det inte omgivningen som tar beslutet åt oss. Det är inte omgivningen som avgör om vårat barn är önskat, välkommet, älskat.

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att jag själv inte var ett planerat barn. Mina föräldrar var unga och hade nog inte minsta tanke på att bli föräldrar när de fick reda på att jag fanns i magen. Jag varken tror eller tänker anta att jag var ovälkommen till världen för det. Jag finns ju trots allt här. Men alla dessa välmenta "skaffa inte barn för ung", "barn ska vara planerade" och så vidare kan då och då göra en förvirrad... Hur välmenta de än är så har de en obehaglig underton som indirekt säger att man på något sätt "förstört" för sina föräldrar för att man blev till just när man blev det. Vilket ju är absurt. Inget barn kan välja när det ska födas. Det är föräldrarna som mer eller mindre väljer tidpunkten. Det är föräldrarna som väljer om barnet ska få finnas eller inte. I synnerhet i vårat samhälle idag.

Oplanerad men i högsta grad älskad.

Nu har jag väl gjort min åsikt klar i alla fall? Välkommet är inte lika med planerat. Hur många gånger har man inte fått högst oplanerade men extremt välkomna gäster? Kärlek betyder inte planering och det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt eller fel för just dem. Och beskyll aldrig ett barn för att förstöra för föräldrarna. Föräldrarna har alltid ett val.

Kommentarer på det?