Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse

Det pratas en del om objektifieringen av kvinnor till och från. Hur kvinnor framställs som föremål. Hur vi lär oss att vi måste tillfredsställa män på olika sätt för att duga till. Visst ligger det någonting i det. Jag har märkt det mer och mer tydligt på senare tid. Hur andra ser på mig. I synnerhet män.

Som många andra har jag vuxit upp med osäkerhet och hatat mitt yttre. Det tog lång tid innan jag förstod att jag kunde vara attraktiv för någon alls och ännu längre tid att acceptera att jag tillhör en "grupp" kvinnor som anses vara aningens mer attraktiva än genomsnittet. Inte för att jag egentligen kan hålla med, vi är alla vackra på olika sätt, men mitt utseende verkar konstant ha varit en faktor för män att vilja vara nära. Min personlighet är ett plus för de som orkar prata med mig en stund, men alla har inte ens brytt sig om det. Vilket kan bli förvirrande och nedslående då personlighet alltid varit viktigare för mig. Att bli behandlad som om man inte är mer än ett skal är inte kul. Jag har aldrig tyckt det i alla fall. Jag har ett enormt spektra av egenskaper, alla viktigare och mer intressanta än hur mycket mascara jag bär eller hur kort min kjol är. Ändå lärde jag mig att göra mig fin för att få uppmärksamheten. Vi vill alla bli sedda. Jag önskade bara att min personlighet också skulle bli sedd.

Med tiden har jag blivit starkare och mer säker i mig själv. pressat min personlighet på min omgivning på ett annat sätt än förut och funnit fantastiska vänner just därför. Både kvinnliga och manliga vänner. Människor som inte sätter mitt yttre först. Trodde jag i alla fall.

Sedan jag träffade J-man har jag gått upp tio kilo och nu är jag inte längre underviktig. Jag har en sund vikt för min längd. Däremot är jag otränad. Det är det enda som är "fel" med min kropp just nu av den enkla anledningen att jag mår bättre när jag är vältränad. Den extra vikten gör mig i övrigt ingenting. Jag tycker om att ha lite mer kurvor även om det var en märklig omställning för mig som alltid varit alldeles för smal. Nu kan jag faktiskt hitta kläder som passar! Allt är inte för stort längre och för mig är det helt magiskt! Ändå har jag som alla andra har dåliga dagar också då jag saknar vissa saker med min gamla kropp. Även om det mesta jag saknar är konditionen och den jobbar jag på att få tillbaka.

Däremot har jag fått lära mig att jag inte längre duger sedan jag gått upp i vikt. J-man har aldrig sagt något sådant eller ens reagerat över det, så bli inte orolig nu, men jag har hört det upprepade gånger från omgivningen. Som om jag blivit ett sämre sällskap för att jag blivit större. Jag är ju "tjock" nu och därför inte lika attraktiv som förut. Det är helt bisarrt. När jag äntligen uppnår en normal vikt är jag tjock. Jag ser inte längre ut som männen i min bekantskapskrets är vana vid och (uppenbarligen) vill se mig.

Kommentarer som "det räcker nu", "du ska ju vara liten", "ska du bli 'normal' igen snart" och liknande gör mig inte osäker. De gör mig mer frustrerad. Jag finns inte till för mina vänners visuella tillfredsställelse. Inte umgås jag med mina vänner för att de ska titta på mig. Träffar jag en kompis ute vill jag prata och umgås. Inte fan bryr jag mig om mina vänner går upp i vikt, klär sig i sopsäckar eller går på händer så länge de mår bra. Varför kan inte jag få samma respekt tillbaka? Så länge jag inte blir sjuk av övervikt (eller undervikt för den sakens skull) spelar det väl för fan ingen roll om jag är tjock eller smal eller mitt däremellan?

Jag gick igenom samma sak första gången jag klippte av mig mitt blonda hår och färgade det svart. Denna hets att jag skulle ha långt, blont hår för att andra tyckte att det var "så snyggt och sexigt" på mig. Min trivsel var sekundär om det togs någon notis om den alls. Den här gången är det ännu värre. Ännu mer irriterande. Jag vill vara viktigare än min yta. Vem fan vill inte det?

Ju mer jag känner av det här desto mer får jag lust att gå upp tio kilo till. Bara för att provocera. Hela mitt liv har jag brottats med min osäkerhet och fått veta att jag måste vara snygg. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag är mer än min yta. Det känns som att det är dags för omgivningen att förstå det också. Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse och du finns inte till för min. Jag är inte vän med någon för deras utseende. Jag bryr mig om personlighet. Jag vill ha ett intellektuellt utbyte av mina vänner.

Ja, jag är lite lätt förbannad. Skulle inte du vara det i min sits? Är du inte det? Vill du helst bli ihågkommen som den snygga eller den smarta, snälla, roliga? Jag vet vad jag väljer. När som helst. Annars skulle jag inte spendera varje dag åt att försöka utvecklas och bli bättre som människa. Önskar bara att det var lika viktigt för andra också.